Borde man inte vara överlycklig då man tar studenten? Jag grät hela tiden i kyrkan, med ett kort uppehåll där jag hämtade diplomet (försökte iaf hålla mig). Grät när jag kom ut till familjen, grät, grät, grät. Jag var verkligen jätteledsen att behöva skiljas från mina vänner. Jag tänkte på att vi aldrig mer kommer sitta i sadelkammaren och fundera vilka hästar vi ska rida/köra. Jag kommer aldrig mer stressa från stallet in i matsalen och ner i stallet igen. Jag kommer aldrig mer gå ned i stallet på kvällen och ta hand om hästarna. Jag kommer aldrig mer sitta i (den) datasalen och vänta på att tiden ska gå. Jag saknar redan klassen och det har gått en dag sen vi sågs sist. Vi var den bästa klassen! Ni finns alltid i mitt hjärta (och på Facebook)! Jag älskar er!

Ett tips: Läs Josefin Strangs (en från klassen) krönika i fredagstidningen, där finner man orden för hur det känns.

Vi firar detta med en bild på Tomas Worrsjös crazy katt, Grogg!