Något fattas mig... 2

Ja, något fattas mig. Och jag vet vad det är. Grans. Skolan. Jag känner ett sting i hjärttrakten varje gång jag tänker på de fina hästarna, de finaste och bästa lärarna EVER och all övrig härlig personal och söta djur. Vardagen fortskrider, jag åker till LTU, jag gör det jag bör och måste, men varje dag kommer detta över mig igen. Var är mitt Grans?! Ingen mer buss mot Framnäs för att gå till skolan och umgås med djuren, äta den bästa lunchen och sedan komma hem vid femtiden på eftermiddagen. Det finns inte mer. Kommer aldrig heller finnas mer. Jag saknar det fortfarande så att det gör ont! (även om jag har längtat därifrån så vill jag nu dit återigen) Det är skolan av alla skolor och kommer alltid ligga högst i kurs hos mig! LOVE GRANS! <3

Ta mig tillbaka tre ½ år i tiden. Ska fylla sexton, sitter i Gransalen och blir uppropad och få träffa min klass.
Den bästa klassen i mitt liv!

Nu ska jag dra något gammalt över mig och lägga mig och mysa med min bok.
Ha det bra!

 

(blev krupp på inlägget under så jag publicerar texten igen!)

Litet stycke från boken jag läste ut idag!

Vi blev älskade och hyllade av många - men också hatade och avskydda av andra. Det som räddade mig under vår storhetstid var att den kritik som riktades mot oss, inte bet på mig. Jag hade redan blivit slagen till marken och under många års hjärntvätt fått inpräntat i huvudet hur korkad och blåst jag var. Jag hade fått höra att jag inte kunde något och var oduglig och värdelös. Så när jag dagligen läste elaka artiklar och rubriker om oss, såg hur vi framställdes som blåsta bimbos, var det inget av detta som kunde knäcka mig, för jag hade redan blivit knäckt. Jag sa till mig själv att jag inte brydde mig om vad tidningarna skrev, för jag var här för min egen skull och inte för deras. Samtidigt svor jag på att jag själv aldrig skulle döma någon människa efter utseendet. Jag skulle alltid försöka ta reda på vad som dolde sig under ytan. Det kunde ju faktiskt (!) finnas ett hjärta och en själ bakom ett par plastbröst, eller en historia bakom och förklaring till en annan människas val här i livet. Det som sårade mig mest var angreppen som präglades av den råhet och kyla som rådde i Medie-Sverige. Jag tvingades se den inskränkthet och de förutfattade meningar som dolde sig mellan raderna - och benägenheten att bara anta och sedan döma.

- "Det ska bli ett sant nöje att döda dig" av Magdalena Graaf

JÄTTEBRA! LÄS DEN!

Något fattas mig...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

- Karin Boye

nordsvensken

drömmer om ett liv norr om polcirkeln

RSS 2.0