EGO

Jag gillar verkligen den här bilden, så även om jag har den som profilbild på facebook också så lägger jag även upp den här. Det här i hopp om att jag kommer igång med bloggandet igen ;)

Känslor

Det var längesen jag skrev ett inlägg som bestod av text. Eller av text till större eller hela delen, så jag tänkte försöka dela med mig av vad jag känner nu. Känslor och tankar är inte logiska så därför blir nog inte den här texten det heller. Känslor är inte heller grammatiska eller fint formulerade och bra uttänkta, men jag tänker inte redigera texten. Då förlorar den lite av sitt syfte. Så nu ska jag bara skriva rakt från mitt hjärta. Varsågoda!
 
Hösten brukar vara en tid som är ganska jobbig för mig. Älskar hösten och vintern, men samtidigt med mörkret och kylan kommer depperioden och kroppen vill inte riktigt vara med heller. Men allt är annorlunda denna hösten. Inte bara att jag numera har en pojkvän (och granne) som alltid ställer upp, men det är nog det till stor del. För utan honom hade det varit flera dagar då jag inte ens kommit upp ur sängen pga min kropp som strejkar. Ont i händer, knän, axlar och allt som sätter käppar i hjulet. Rädsla, tårar, ensamhet och ledsamhet har dämpats och hjälpts med kramar om morgnarna. Jag behöver inte somna ensam och jag behöver inte vakna ensam. Jag behöver inte vara ensam. Det gör mig så så så lycklig, men allt är även kaotiskt. Fantastiskt, underbart, läskigt och kaotiskt. Jag visste inte att jag hade känslor som dessa inuti mig.
 
Jag har alltid trott att jag varit en person som behöver mycket ensamtid, men numera så känner jag inte samma behov. Jag vill bara ha närhet, jag visste inte vad jag saknade förrän jag fick det. Samtidigt som det är ganska intensivt är det så härligt, och jag vill inte att det ska ta slut. Jag vill att det ska fortsätta i alla evighet.
 
Rädslan att släppa in ännu en person så nära inpå har varit stark. Det är hemskt att säga, men ännu en ny relation är bara ännu en person som man kan mista. Men viljan var alltid starkare och det var aldrig mitt val att släppa honom så tätt inpå. Det blev bara så. 
 
Nu har det gått två månader och allt är fortfarande lika bra som i början. Svävar fortfarande på rosa moln, närmare marken än då, men fortfarande där uppe. Jag visste inte att verkligheten kunde vara bättre än drömmen.
 
Sedan blev det oktober. Min pappa skulle fyllt år. Jag fyllde år. Det var en jättejobbig vecka. Jag saknar saknar saknar honom så mycket att det gör ont. Jag önskar att han kunde se hur lycklig jag är nu, jag önskar att han kunde träffa Stefan och jag vill att han ska vara här. Men inget av det är möjligt. Livet är så jävla orättvist.
 
Jag vet inte om någon orkar läsa ändå hit, men jag fortsätter att skriva av mig. Jag känner så mycket i alla delar av min kropp att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är underbart!
 
Nu har jag tappat bort mig både i text och tankar, men det får väl vara okey då. Tack till alla er som orkat läsa ända hit och ni som fortfarande följer min sporadiskt uppdaterade blogg. Men jag lever, jag lever så inihelvete!
 
Took my breath away
Every night and day
Made me feel so alive
And you made me wanna stay
So incredible it happened to me
And no other

Molly Sandén

nordsvensken

drömmer om ett liv norr om polcirkeln

RSS 2.0