Känsloblogg!

Nu är jag på jobbet och har en liten rast innan lunchen så då tänkte jag blogga. Det var ju ett tag sedan jag skrev något mer känslomässigt än bara det vardagliga så jag tänkte ge er en inblick i hur det känns.
 
Nu har jag bott i Västerås i en hel månad och det är inte vilken månad som helst, det är första månaden utan Stefan sedan han kom in i mitt liv augusti - 12. Det är fantastiskt egentligen, att vi har fått vara tillsammans så mycket de första åren, det var vad vi behövde (och vad jag behövde).
 
I höstas trodde jag aldrig att jag i maj skulle vara ensam och kunna njuta av det. Mitt liv var extremt kaosartat och jag var i något som kan likna en långvarig depression (av anledningar som är väldigt privata), men tack vare att jag sökte professionell hjälp och hade världens bästa pojkvän vid min sida (trots att jag var världens ragata stundom) så kan jag idag säga att jag idag mår väldigt bra.
 
I våras fick jag en smäll på käften (symboliskt talat) och i höstas kom det till mig med full kraft, allt jag trodde var sant var helt plötsligt inte det. Världen hade blivit helt uppfuckad från en dag till en annan. Jag var inte beredd och föll ner från mina rosa moln med ett brak och verkligheten slog mig i ansiktet. Detta har ingenting med min kärlek och förhållande till Stefan utan handlade om en helt annan grej, men vår relation fick sig en ordentlig prövning. Jag var så rädd att det inte skulle hålla pga. mitt tillstånd. Men återigen, världens bästa och tålmodigaste pojkvän hjälpte mig upp till stående, sen till markplan och så småningom börjar jag klättra på stegen upp till de rosa molnen igen. (Jag trodde att stegen var bortplockad...)
 
Till en början kunde jag knappt vara ensam och varje gång vi skulle skiljas åt var jag rädd att det var för gott, men det var det naturligtvis inte. Jag hade ingen tillit till mig själv eller någon annan, men den kom trots allt tillbaka mer och mer, för efter julen så hade jag glömt mina besvär med att vara ensam. Jag vill inte vara beroende av någon på det sätt som jag var, jag ska inte måsta ha någon nära för att må bra, jag ska kunna må bra ensam. Det var mina mål, vilka jag kan hålla idag! Jag ska kunna vara självisk och må bra i det, samtidigt som jag kan (och alla andra också) älska någon annan och behöva dennes närhet på 1000 andra sätt.
 
Nåväl, om vi snabbspolar till nutiden. Juni. En månad efter flytt. En flytt som har gjort mig skräckslagen, entusiastisk och vemodig, allt på samma gång. När jag vaknade upp samma dag som vi skulle åka kände jag bara förväntan, en känsla som varit begravd långt bak i medvetandet. Tänk att jag kunde förvänta och glädjas åt något som var mitt, bara mitt beslut. Det kändes så rätt!
 
Det har förstås varit oerhört jobbigt stundom, och att lämna Stefan och Umeå kan vara det svåraste beslut jag har tagit på länge. Men jag valde att vara självisk (på ett plan), jag ville ha jobbet, möjligheten och jag tog den. Det var något jag var tvungen att göra för att stiga ut ur den nedåtgående spiralen och komma upp till mitt vanliga sprudlande jag.
 
Det har gjort mig fantastiskt gott, det här med att längta och sakna är det värsta jag vet, men det kanske också kan vara lite nyttigt? Nu har mina känslor till stor grad ändrats från att vara panikångest när jag är ensam, till att kunna vara ensam och må bra, samtidigt som jag saknar, längtar och älskar min finaste pojkvän (på det här varma, mysiga, underbara sättet). Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, men jag hade som mål att kunna sakna (på det hälsosamma viset), inte på det ångestframkallande och livssförstörande viset. Jag tror jag har lyckats! Även om jag nu verkligen, verkligen, verkligen vill träffa honom väldigt snart innan jag blir vansinnig (på ett hälsosamt sätt ;P)!
 
Missförstå mig inte, det här betyder inte att jag älskar honom mindre på något sätt, bara att min egen upplevelse av ensamhet, längtan och saknad har ändrat karaktär. Så nu kan jag vara ensam, njuta av det (i stundom) och göra saker för mig som jag gillar och samtidigt må bra! (Men längtan är otroligt stark ändå!!)
 
Tack för alla som orkat läsa till slutet! Jag är så otroligt tacksam för alla mina vänners stöd och nu i efterhand förstår jag hur dålig jag var i höstas och var jag egentligen ska vara och är på väg! Jag står på stegen med huvudet bland de rosa molnen, men jag vill och jag ska upp hela vägen igen. Kärleken är stark!
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

nordsvensken

drömmer om ett liv norr om polcirkeln

RSS 2.0