Nu tänkte jag försöka få ned på papper (digitalt men whatever) hur jag har känt och vad som har hänt under den här helgen. Det är inte lätt för känslorna lever rövare i mig och jag vet inte riktigt vad som har hänt eller vad det är jag känner.

Men för att få lite kontext på det hela så tänkte jag börja med att förklara vad det var som hände denna helg som gjorde den så speciell. Jag skulle få träffa Tom Felton, Draco Malfoy. En person som jag beundrat, varit tonårsförälskad i och under alla dessa år bara drömt om att få se, ännu mindre träffa och prata med face to face. Alla som känner mig vet hur mycket Harry Potter-universumet betyder för mig. Det handlar inte bara om en bok/filmserie, för mig är det så mycket mer. Det är kärlek. Så mycket kärlek. De ger mig så mycket glädje. Jag har varit en del av detta i över 20 år, dvs jag har levt mer tid med HP än utan. Det har funnits med i toppar och i dalar. Det har hjälpt mig när jag känt mig ensam. Det har alltid funnits där, nästan som något som går att ta på. Det har stöttat mig. Nästan lika mycket som personer runt om mig har stöttat mig när livet har åkt bergochdalbana. Men under dessa 20 år, även om jag har flutit bort från det i perioder så har jag alltid kommit tillbaka till det. För mig är det så viktigt. Och varje gång jag ‘återvänder’ så undrar jag hur jag någonsin kunde vara borta från det. Det ger mig välmående och nästan inget kan göra mig så glad som en dos av HP-universumet.

Så har vi då Tom Felton. Draco Malfoy var min favoritkaraktär tidigt. Innan filmerna kom. Redan i början tyckte jag mycket om karaktären. Lite komplex och vi visste inte riktigt vem han var då. Men jag var övertygad, från början, att han inte var ond. Jag vet inte hur många gånger jag har försvarat honom mot alla som sagt att han är ond. Javisst, elak, en mobbare, men inte ond. Han har sin egna familjeproblem som gör att han beter sig som han gör. De som har känt mig sedan livet började, dvs. När HP kom in i våra liv, vet att jag alltid har varit Team Draco och alltid känt mig som en stolt Slytherinare. Ju längre tid som gått desto mer har det känts som att jag har kunnat stå bakom mina ord. Och fick jag inte rätt tillslut? Draco är inte ond. Bara rädd. Ensam. Hatad av så många. En familj som suger. Men allt det där vet ni redan. När sedan teatern kom och vi fick se Scorpius och vilken otroligt sweet person han är så förstår man att det går inte att få en son som är så rar om man själv är elak. Draco är också en fantastisk pappa (eller försöker vara), men det är en historia för en annan gång. 

När sedan filmerna kom och jag fick se Draco IRL för första gången, dvs. Tom Felton så gjorde han mig inte besviken. Som sagt, flera år gick åt till att fangirla och tonårscrusha honom. Ja, jag tycker att han ser bra ut. Men han är också en riktigt bra skådespelare och som människa är han väldigt sweet och trevlig. Av det som man sett i media. Tack vare intåget av sociala medier så har det också blivit lättare att se en annan sida av honom men också andra med honom. Mer intimt, mer nära, mer personligt. Helt fantastiskt. Men men, vi snackar alltså här om 18 år av fangirlande. Jag har växt upp med Tom Felton m.fl. från HP. Jag har varit barn tillsammans med dem, jag har varit tonåring, ung vuxen och slutligen vuxen. De skulle inte förvåna mig om detta intresse följer med mig till graven. Så när det kom till min kännedom att Tom Felton skulle komma till Comic con Stockholm så tog det inte lång tid innan jag såg till att fixa biljetter så jag kunde åka dit. Det var bara en chans för bra för att missa och jag är så glad att jag hade ekonomi, tid och möjlighet att åka dit. För mig var det så viktigt! Så oerhört. Det finns inte många saker som har varit viktigare än detta. Det kan inte vara lätt att vara bekant till mig, för så mycket kärlek som jag har till Harry Potter. Det är inte lätt att vinna över den. Familjen och Harry Potter, i den ordningen, är viktigast för mig. Men ibland känns det som att HP är en del, en stor del av min familj, mina vänner, mitt liv. Så nu vet ni alla lite mer av kontexten bakom den upplevelse jag ska försöka beskriva. Men sammanfattningsvis: det är förmodligen topp 3 av sjukaste grejer jag har fått vara med under min livstid, och då har jag ändå hunnit med en hel del, bland annat har jag sett Grand Canyon, Las Vegas och Harry Potter world i LA (Harry P igen)...

Helgen började då redan på fredagen då jag åkte till Stockholm. Jag skulle inte till konventet denna dag utan hade en dag på mig att förbereda mig. Det var en ganska lugn och trevlig dag med lite fönstershopping och annat oviktigt för den här lilla berättelsen, utan det var först egentligen på kvällskvisten som det slog mig att jag skulle få träffa Tom Felton dagen därpå. Som sagt, svårt att beskriva vilka känslor som infann sig, men spontant känns ju stress och skräck relevanta. Det är oerhört läskigt att veta att man ska få träffa en person som varit så viktigt i ens liv på flera sätt. Jag har ju känt till honom längre än jag känt flera av mina vänner. Så stressen infann sig till slut och jag låg länge och grubblade över hur det skulle bli och hur det skulle gå till (rent praktiskt). Det var första gången jag var med om något sådant här överhuvudtaget, så det hade nog del i stressen. Men tillslut somnade jag och vaknade dagen därpå, tidigt, för att göra mig iordning.

Jag vet inte exakt hur hög puls jag hade när jag vaknade men den låg över normalt, och skulle förbli ständigt hög under dagen. Det var egentligen inga problem på morgonen, förutom att jag var fortsatt stressad och skräckslagen, och väldigt förväntansfull. Hela tiden kändes det sjukt overkligt. Så jäääkla overkligt. Det känns på sätt och vis fortfarande overkligt. Heelt sjukt. 

När jag väl kom till Comic con så gick jag direkt för att köpa en autografbiljett efter ett snabbt toabesök. Det gick smidigt att gå en biljett, sedan var det helt kaosartat att hitta rätt kö, dvs till Tom. Jag fann den tillslut och stod där och väntade i säkert 45 minuter. Pratade lite med de som stod efter mig i kön. Kön flyttades runt och vi fick god vy till där kändisarna kom in. Helt plötsligt så såg jag Tom Felton komma genom dörrarna, men allt gick så snabbt att jag hann knapp lägga märke till det innan det tjoades längre fram i kön. Han hade kommit. Jag såg ett par skymtar av honom då och min puls ökade markant, men jag var fortfarande långt från att komma fram, så var väldigt lugn ändå. Även om jag fick påminna mig själv om att andas några gånger. Vi stod i kön ungefär en halvtimme-45 minuter till och sedan så tog tiden slut och han gick. Och vi hann inte fram. Vi var långt ifrån att göra det. Inte mycket mer att göra än att lämna kön och sedan återvända ett par timmar senare för att försöka igen. Men innan dessa blev det matkö och toakö. Ungefär en timme och 15 minuter till nästa signering så gick jag tillbaka till kön och fick en bra plats inför signeringen. Sedan var det bara att vänta, och vänta, och vänta. Sedan efter mycket väntande och han kom ut så började min puls att stiga igen, fick svårt med andningen. Exalterad och skräckslagen. Kunde se på min pulsklocka att min puls bara ökade och ökade. När det var min tur att komma fram till bordet så var pulsen oerhört hög. Över 120 (källa på det). Bara av att stå nära Tom Felton. Jag valde min bild och fick mitt namn nedskrivet på en post-it-lapp. Sedan kom jag fram till Tom. Och med hög puls och nästan förlamad av skräck så slutade min hjärna att funka. Ni som varit i liknande situationer vet vad jag talar om. Det finns så mycket man skulle vilja säga, men när man väl står där så vet man inte var man ska börja. Jag ville inte vara cheesy eller fangirlig. Ångrar det såklart nu, men i stunden var det helt omöjligt att formulera en enda vettig mening om hur mycket han och HP har betytt för mig. Totalt OMÖJLIGT. Det gick några sekunder och han sa något om mitt namn (eller “Hello Madeleine”, eller liknande, mitt minne svajar lite här och det är svårt att minnas, med tanke på min panik, höga puls och fokus på att fortfarande stå på benen). Jag svarade med ett “Hello”, (tror jag?!) och tittade sedan ned, med oerhörd fokus, på bilden där han ska skriva sina autograf. Han pausar för en sekund, tittar upp och frågar: “Are you OK?” eller “How are you?” varpå jag svarar: “Yeah. I’m good.” I denna stund så är jag helt lugn, darrar inte ens på rösten. Men jag känner mig helt avdomnad och jag tror att hjärtat hoppar över ett par slag eftersom han faktiskt tittar på mig. Kan fortfarande inte komma på något enda vettigt att säga. Förbannar mig själv, tänker att jag måste säga något. Han är ju där framför mig och detta kanske är min enda chans. Kan fortfarande inte komma på något. Så säger bara: “It’s been a long day…” och han svarar, medan han skriver: “Then you’re going to get a good nights sleep tonight”, jag svarar med: “Yeah” (tror jag?!). Han skrivit klart signaturen och frågar: “Is this OK?” (som om jag skulle misstycka, haha, skrattretande). Men jag svarar, artigt som den svensk jag är: “It’s perfect, thank you”. Han säger typ: “Allright, good” och jag säger: “Have a great day”. Jag tror att han svarar: “Thanks, you too”. 

Det var alltså vår konversation. Jag är inte helt nöjd med den, men det jag ångrar mest är att jag inte sträckte ut min hand för att skaka hans. Jag tror att han var på väg, men jag upptäckte det för sent och då var jag redan på väg därifrån. Som sagt, hjärnan bara la av. Men jag är fortfarande glad. Detta förlöpte under kanske en eller två minuter. Men dessa minuter kommer jag att spara nära mitt hjärta så länge jag kan minnas. Och jag har autografen som bevis. Och denna text för att hjälpa mig att minnas ögonblicket. Efteråt var jag som i chock. Tacksamt hade jag funnit en (ny) vän i kön som var väldigt snäll och höll koll på mig. Efter det så gick vi till nästa kö. För att få fota oss med Tom Felton. Min vän höll en plats åt mig i kön medan jag sprang på toaletten. När jag kom tillbaka tackade jag mina gudar för att jag träffat denna person, eftersom jag fick ett oerhört bra utgångsläge inför fotningen. Det var ungefär 6 personer framför oss, om ens det. Vi hade gjort det! VI skulle få våran bild med Tom. Det här var ändå inte lika stressande som autografskrivandet. För jag visste att detta skulle gå i rasande fart. Det fanns ingen tid till nervositet. Det var mest “hello, click, goodbye”. Så efter allt för kort tid och för lite tid att förbereda sig så var det alltså min tur. Jag fick komma fram. Vi sa hej till varandra, vi lade armarna om varandras midjor och klick, kortet togs. Beviset. Jag sa hejdå och tack och fick skynda därifrån. Jag hann knappt ens titta på honom. Kortet blev OK (jag gjorde upptäckte att jag är ganska mycket längre än honom, vilket jag inte trott sen innan), men det var inte helt avslappnat av förståeliga skäl. Är fortfarande glad att jag gjorde det. Helt klart värt. Önskar fortfarande att min hjärna hade kommit ur chocktillståndet och att jag ställt mig närmare. Men men, jag tror inte att jag skämde ut mig så mycket iaf. Men jag SKREK inombords. Flera gånger om. Men chocken ville inte släppa taget. Sedan fick vi vänta lite till. En och en halv timme senare fick vi tag på våra kort. Och medan vi stod och väntade där, så kom Tom Felton in igen för nästa autografsession och han passerade precis bakom oss. Mindre än två meter ifrån. Kan ni FÖRSTÅ hur sjuk och surrealistisk den upplevelsen är?!! Inte bara det sista, men autograf, bild och ALLT. SÅ nära, men ändå så långt bort. Jag har fått TA i Tom Felton, någon som jag har AVGUDAT i åratal, wow!

Jag var fortfarande i chock, men när jag sagt hejdå till min nyfunna vän och lämnat eventet så slog allt mig som ett tåg i full hastighet. Och jag slutade inte gråta förrän jag kommit hem. Glädjetårar. Fy fan så fantastiskt. Är det någon som kan förstå hur dessa få minuter kan betyda så mycket för mig som enskild person? Nej, inte jag heller. Jag var DÄR och jag förstår fortfarande inte. Är så glad att jag tog chansen. Var också lite stressad över att jag hade bänglat till det och tappat min telefon i backen på mitt andra toabesök, så den inte funkade. Samt att mina strumpbyxor gått sönder och jag hällt kaffe över min dator. Jag vet inte om jag fick dålig karma, eller om såhär mycket excitement är ohälsosamt för mig. Men som tur var så lyckades jag ju iaf med själva mötet..

Chocken släppte, men hade svårt att komma till ro men alla dessa känslor som åkte bergochdalbana inom mig. Så glad, lite missnöjd över mitt uppträdande (?) och bara såå såå överväldigad. Kan inte hantera alla känslor. Till slut somnade jag iaf.

Dags för dag 2. Idag var det inga personliga närmanden för min del, men jag gick förbi special guest arenan två gånger, bara för att titta på honom och njuta av att han var där. I Stockholm. Långt från sitt hem, men nära mig och mitt. Dagen till ära hade han också glasögon, intressant. Visste inte att han hade det. Eller så minns jag inte det. Har inte sett han så ofta i glasögon. Viktigt och intressant detalj att lägga på minnet. Iaf för ett fan som jag. Jag fick runt på mässan och gjorde mina inköp. Åt lunch på Subway och sen var det dags för kö igen. En timme innan han skulle ha sin Q/A så stod vi i kö igen. Vi fick rätt bra platser. Det var en lååång väntan, men sen kom han. I egen hög person och jag fick njuta av att se på honom lite till.

Han berättade att han tyckte om att vara i Sverige och att det var första gången han var här. Han tyckte det var kul att se att HP-franchisen har spridit sig över hela världen och hur den påverkat oss som fans men också honom. Ett citat jag kommer bära med mig är när han sa: “I guess we sort of grew up together, so thanks for being part of MY childhood”. 

Sedan fick publiken ställa lite frågor och några av dom var: Favorittrollformel? Expelliarmus. Favoritkaraktär? Gilderoy Lockhart, fun and totally a bafoon.

Att han lärt sig uppskatta sin familj genom att se vilket skitfamilj Draco hade. Att Lucius är hans favoritonding i HP-franchisen. 

Att han bor nära Bonnie (Ginny) i LA och att deras hundar är i samma ålder och brukar leka med varandra, (naaaw). Han bor oxå nära Emma och träffar henne rätt ofta. Han träffar Daniel, Rupert när han kan. Såg Phelps-tvillingarna för några månader sen. Tycker att det är fantastiskt och är tacksam över att ha så goda vänner långt efter att inspelningarna tog slut.

Favoritrepliker: “People always ask me to say: ‘Scared Potter?’. ‘My father will hear about this’, we only said these lines 2-3 times. I never dreamt of that we should discuss them so many years later. It really is fascinating”.

Sedan så använde han den sista tiden av panelen till att spela och sjunga några låtar för oss. Det var fint och väldigt trevligt. En extra liten spice på hela upplevelsen. Han har många talanger. Alltför fort så var det slut och jag gick för att åka därifrån.

Samma sak som dagen innan. Chocken släppte och jag började gråta igen. Post-Felton-depression? Glädje? Lättnad? Kärlek? Idk. Det enda jag vet är att dessa två dagar har varit fantastiska. Hemska. Men fantastiska. Jag har alltid mina känslor utanpå kroppen, men det är inte varje dag jag går igenom hela mitt känsloregister under så kort tid.

Oavsett det. Här är iaf min redogörelse av helgen. Så gott jag kan beskriva det. Och bilderna finns ju kvar. Bevisen. Och denna helg kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta framöver.