Berättelsen om rädslan, oron och ledsamheten

Det här är ett inlägg jag har tänkt skriva hela sommaren, men som med allt annat har jag varit bra på att skjuta upp det. Särskilt om det är jobbiga grejer så är det lätt att tänka att man gör det sen. Men nu tar jag tjuren vid hornen, för om ett par dagar får jag riktigt sommarlov och då vill jag att denna sak ska vara ur världen. Precis som i det förra inlägget ber jag i förväg ursäkt om grammatiken, stavningen eller liknande inte riktigt stämmer och precis som i förra inlägget är detta också skriver rakt ur hjärtat. Inga krussiduller!

Jag har skjutit upp detta för att jag inte riktigt vet hur jag ska börja, vad jag ska ta upp och inte. Vi får se, jag börjar skriva och så får vi se var vi hamnar. Jag ska försöka hålla mig någorlunda kort. Innan ni läser vidare vill jag bara varna att detta inlägg kanske inte är det gladaste jag har skrivit och det är jobbigt för mig att berätta. Vill ni läsa något glatt, scrolla ned och läs inlägget om Sarek. Vill ni läsa hela den nakna sanningen, läs vidare. Det här är i första hand ämnat för mina vänner som inte vet om det jag ska berätta nu. Alright? Nu börjar jag.

Ni som har följt min blogg har läst om diverse dalar jag har haft. Sjukdomar som har kommit och avlöst varandra om och om och om igen. Psykisk ohälsa, fysisk ohälsa, allt har blandats i en salig röra och jag har ränt hos doktorn i tid och otid ända sen i november (i mars fick jag frikort). 

I slutet av april skickades det iväg en remiss till reumatologen. Reumatism är en sjukdom som finns i min släkt. Jag orkar inte skriva om verkan och följder osv. Men i alla fall, i slutet av juni fick jag en tid hos doktorn på reumatologen i Umeå. Sagt och gjort så åkte jag ned. Så nervös inför ett läkarbesök som jag var då, har jag nog aldrig varit innan. Jag var gråtfärdig och kallsvettig. Såklart gick allt "bra" med doktorn. Jag har ännu ingen diagnos, inga av mina prover visar på onormaliteter. Men det ändrar inte det faktum att jag har ont, ont, ont. Doktorn sa att jag (förmodligen) var i startfasen av en reumatisk sjukdom och i början visar inte alltid proverna något. Eftersom jag har det i släkten så är det inte omöjligt att även jag får det, snarare troligt. Vi pratade lite om mediciner, men utan diagnos är det svårt att medicinera. Läkarens ordination var att jag skulle äta smärtstillande och försöka träna så mycket som jag orkar. Försöka leva som vanligt med andra ord.

Det var på ett sätt skönt att höra, men samtidigt jäkligt jobbigt. Jag har ont, men ingenting visar på någon sjukdom. Enligt proverna ska jag vara kärnfrisk. Hursomhelst är jag glad att läkaren trodde på mig, tog sig tid att lyssna, klämma och känna på mig. Jag ska på återbesök i höst och om det blir värre så ska jag helt enkelt kontakta honom direkt, inte gå en massa omvägar via vårdcentralen.

Det här är inget jag har kommit på hux flux, snarare att jag har försökt att inte tänka på det eftersom det inte är något jag VILL ha. Men det kan förklara en hel del saker. Det hela började inte i november utan har hållit på långt före, bara att jag inte har sett att det kan ha samband med det som varit nu. Sjukdomen går i skov, det vill säga upp och ned. Man har bra perioder och dåliga perioder.

Utan att dra några förhastade slutsatser så kan det som sagt förklara en hel del av mina problem/symptom som jag har haft. Jag kan berätta om några: Svaghet i händerna (när det är tugnt att lyfta stekpannan eller kastrullen så blir man rädd), ont i alla muskelfästen, stelhet i kroppen (varje morgon får jag börja med att mjuka upp lederna innan jag kommer mig ur sängen), huvudvärk, muskelknutor i massor, ryggont, knäont (kan inte längre springa någon längre sträcka, inte ens på mjuk mark), trötthet, svaghet, feber, noll immunförsvar. Allt detta kan ju ha andra orsaker, men med den bakgrunden jag har så är det troligt att det är en reumatisk sjukdom.

Jag har även väntat med att skriva för att det har tagit tid att acceptera. I vintras när det var som sämst så tänkte jag om ryggvärken går över, om jag slutar ha om i händerna, om jag slipper pirret i benen, om, om, om... då kommer det bli bättre. Det blev inte bättre, det ena avlöste det andra och jag blev ledsen, rädd och förtvivlad. Jag var tvungen att ändra tankesätt, lära mig att acceptera värken och identifiera mina känslor. Idag mår jag såhär och sedan handla efter det. Trotsa värken, rädslan och ledsamheten och göra saker jag tycker är roligt ändå. Tillåta mig själv att må dåligt ibland, att ha pissiga dagar då inget funkar, att ha bra dagar trots allt. Det har inte varit lätt. Men jag jobbar på det, när det kommer till kritan är det denna kropp jag har och ett liv att leva. Men att acceptera att jag alltid(?) kommer ha ont är inte lätt. Men jag försöker.

Ni som har läst ända till slutet, tack! Ni som undrar varför jag inte alltid orkar, har fått ett "svar" nu. Men när allt kommer omkring är jag fortfarande samma person som innan. Det har förändrat mig, helt klart, men jag är inte en annan. Med sjukdom eller utan, med värk eller inte, med tröttheten eller inte, med ledsamheten, rädslan och oron är jag fortfarande samma människa. På gott och ont.

Och såklart ett tack till familjen och alla vänner som har stöttat mig genom den här perioden som har varit värst. Det är inte över, men jag är bättre förberedd nu. Ni är värda er vikt i guld och sååå mycket mer!

Slutligen så kanske jag ska nämna lite om hur jag mår idag, för er som är intresserade. Just idag är det ganska bra, för ett par dagar sen var det ganska kasst. Det växlar, men jag lär mig att hantera det. Att jag mår "bra" har ingenting med den kroppsliga värken att göra, det finns alltid, ibland väldigt mycket och ibland mindre, men den är alltid där. När jag mår "bra" så känner är det främst psykiskt jag tänker på. Jag är glad, nöjd, tillfreds osv. Men under perioder av mer värk är det svårare att må bra, så det spelar ju in...

Nu ska jag sluta svamla för det känns som om jag säger samma sak om och om igen. Återigen tack till er som orkat läsa allting! 

Det här är ett tidsinställt inlägg för att jag vill att det ska komma upp sent på kvällen.

nordsvensken

drömmer om ett liv norr om polcirkeln

RSS 2.0